Jo, jag finns, och nu ska jag berätta hur det går till i verkligheten...

Jag har ju redan hotat mina kära systrar med att det blir jag som står för verklighetskopplingen, och kommer att vara lite längre bort från allt det vita, krispiga. Det har man liksom rätt att vara som 36-årig storasyster, lagom tjock i sina bästa år. Och så här gick det till idag...

För ovanlighetens skull vaknade jag innan alarmet ljöd och kunde snabbt härröra uppvaknandet till de tassande stegen som ljöd i hallen och den snabba påslagningen av barnprogram... på en tv som inte alls ska stå på tidiga morgnar. Den pigge sjuåringen hade som vanligt tagit fjärrkontrollen i egna händer. Efter en timme av tjat, förmaning, dusch, frukost, packande av mullematsäck och badkläder, och sjasande ut i trappen bar det av till förskola och fritids.

När lämningen var avklarad hämtade jag en (självklart) sen lillasyster och en prickig Elton och det bar av hem till mellansyster för frukost och bröllopsprat. Väl där möttes vi av en dammsugande mellansyster med telefonen i näven och en bajsdoftande Charlie, som krävde sanering. Efter fantastiskt surdegsbröd bjöd mellansyster på den trevliga överraskningen att tärnklänningarna ska vara svarta! Lycka! Och i valfri modell! Större lycka! Vi kastade oss ut i etern och frossade i dekorationer, klänningar, blommor, hår och allt ljuvligt som hör bröllop till. Denna surfning slutade dock i att mellansyster bestämde sig för att tärnorna skulle ha hudfärgade klänningar... Hmmm... Inte lika stor lycka... Plötsligt visade det sig dock att det som var hudfärgat egentligen var potatis, eller mullvad, eller beige, eller cement eller kanske ljusrosa? Det som i mina ögon var grått, var i mellansysters ögon brunt, och i lillasysters ögon beige... Förvirringen var stor. Snabbkoll på Marlene Birger, Day och andra trendiga märken övertygade mig om att de klänningarna enbart görs i liten, mindre, minst. Jag måste alltså gå ner minst 15 kilo (läs 20). Helst utan att avstå från vin, choklad, god mat och en och annan ost...

Efter frosseri i bröllopsbestyr bestämde vi oss för att åka till närmaste köpcentrum och kika in på Noa Noa (där man kanske kan hitta något i rätt färgskala). Mellansyster kastade sig ner badrummet för att göra sig presentabel när lillasyster insåg att det kanske inte var så smart att ge sig ut bland folk med en ytterst vattkopprig son. Så sant, så sant. Mellansyster pyntade sig alltså förgäves. Det slutade med andra ord på samma sätt som det började, lillasyster och prickige Elton släpptes av hemma. Själv begav jag mig hem (efter en trevlig kopp thé hos fina M) och möttes av ostädat tolvårsrum, dyngsur tvätt i maskinen (som skulle ha hängts av nämnde tolvåring), en stelnad, halvbakad sockerkaka och en full diskho. Oh, the sweet joys of motherhood...

/Storasyster